Sofia har gett ansikte åt landminornas barbari

Vi går på en väg av röd jord, förbi papayaträd och bananplantor, canisohyddor och enkla tegelhus. Sofia stannar till, stöder ena kryckan mot kroppen, tar fram en näsduk och snyter sig. Den vite mannen bredvid henne, i ljusgrå jacka och likaledes grått, rufsigt hår och skäggstubb, vänder sig om mot oss och säger:
- Jag har berättat för henne varför ni är här.
Något senare stannar vi till igen, framför några staplar av tegel som ligger vid ett litet hus med tre små rum som ännu inte fått tak. Nyfikna ungar flockas runt oss och Henning Mankell ber dem vänligt bestämt att gå sin väg.
Sofia har valt att träffa oss här, där hennes framtid finns och dit hon och hennes familj ska flytta in om några veckor. Sofia visar stolt upp det hus som ska bli hennes nya hem, hon visar rummet där hennes symaskin ska stå. Vi sitter stumma och känner oss tagna av stunden.
Alla känner vi ett förhållande till den lilla flicka som sitter framför oss i vit t-shirt, vita byxor, gympaskor och ryggsäck. Vi vet att under gympaskorna och de vita byxorna sitter benproteser. Vi har läst boken som berättar om den tragiska händelsen i hennes liv. Den olycka som berövade Sofia hennes båda ben och som dödade hennes syster. Den olycka som dömt henne att ta sig fram på kryckor resten av sitt liv. Den olycka som varje år lemlästar eller dödar 2 000 människor, varav 50 är mocambikaner.
Detta trots att det sedan fyra år råder fred i Mocambique. Sofia, som är huvudpersonen i Henning Mankells ungdomsbok Eldens hemlighet, har genom denna bok gett ansikte åt landminornas barbari. Men, som Mankell själv säger, berättelsen om Sofia är lika mycket berättelsen om hela tredje världens motståndskraft, mot förtryck, elände och misär.
Och vad kan bättre spegla denna motståndskraft än berättelsen om Sofia. Hon har överlevt, hon har visat sig starkare än döden och nu sitter hon här, alldeles tyst, vid en av ingångarna till sitt nya hus. Hon är liten till växten för att vara 13 år, men samtidigt så stor, med en värdighet som det anstår en afrikansk kvinna.
Christian och Matilda går fram till Sofia och överlämnar ett stearinljus. Ljuset, som fått stå som symbol för konfirmandernas Skrikaktion i Västerås stift under året som gått. Och som inte minst sålts i tiotusental till förmån för Mocambique.
Två av dem som sålt ljus är Christian och Matilda. Och det föll på deras lott att få åka och besöka det land som de varit med och samlat in närmare 200 000 kronor till. Sofia tittar lite nyfiket på stearinljuset, håller det i handen medan fotografen knäpper sina bilder. Hon är van vid fotografer, hon är just nu med i ett spelfilmsprojekt som kommer att visas i Sveriges Television 1998. Filmandet tar det mesta av Sofias tid just nu, så hon får inte så mycket tid över till favoritsysslan, att sy.
Fotografen ropar “Sofia” och hon tittar upp mot kameran.
- Christian och Matilda, kom lite närmare Sofia.
Henning Mankell står och tittar ner i den röda jorden, liksom överväger med sig själv, väger varje ögonblick som om de vore guldkorn på en våg och svarar när fotografen ber att få att få ta ett kort till:
- Ja, okej, men bara ett till.
Mankell håller upp dörren, och Matilda håller i stearinljuset, när Sofia stiger in i Hennings gamla ljusblåa Toyota.
Det blir ett märkligt avsked. Vi säger aldrig uttryckligen adjö till Sofia. I våra hjärtan bär vi med oss bilden av detta unika möte, och när vi går som mest vilse i denna känsla i denna känsla påminner vi oss om ljuset som Sofia fick och vi tänker på Mankells ord:
- Hon förstår varför ni är här.
Magnus Gustafson
Publicerad i tidskriften Barn och Kultur nr 6, 1996
samt i boken Studentuppsatser 1998, Söderström & co förlag