MAI-avtalet går fortfarande att stoppa!

Medier och politiker beter sig som om MAI redan trätt i kraft. Som om folkvalda församlingars makt redan överlämnats till de transnationella bolagen. Men det internationella investeringsavtalet MAI går fortfarande att stoppa.
Den 20 oktober träffas rikemansklubben OECD för att dra upp riktlinjerna för världsekonomins konstitution. Det vore en skam om inte detta möte föregåtts av en debatt i Sverige. ”Det är aldrig utvecklingen som fattar några beslut. Det är människor av kött och blod, som du och jag.” Det sade journalisten Björn Elmbrant i ett radioreportage om MAI-avtalet i våras. Uttalandet är tänkvärt då globaliseringen sprider sig över jordklotet likt ett hejdlöst naturfenomen såsom orkanen George. Med hjälp av byråkrater förvandlas politik till ”objektiv, vetenskaplig nationalekonomi” där det bara handlar om att skapa enkla och gemensamma regler för den globala handeln.
MAI, som konstituerar en grundlag för världsekonomin som står över nationella lagar, kan aldrig ses som en opolitisk fråga. Att ansvariga politiker inte självmant tar upp avtalet till allmän diskussion utan överlämnar frågan till experter är enligt mig ett tydligt exempel på att vi lever i ekonomismens tidevarv, där utvecklingen går på autopilot. Ingen talar längre om värderingar i den ekonomiska diskussionen.
Vad gäller internationella frågor råder en inkrökt egoism och otäck omedvetenhet hos såväl socialdemokraterna som LO. Nyligen läste jag att LO och TCO, som ingår i regeringens referensgrupp för att analysera MAI-avtalets konsekvenser, omvärderat avtalet och nu ställer sig mer positivt, eftersom regeringen lovat att skriva på ett avtal som försämrar arbetsrätten.
- Nu ser det ut att gå åt rätt håll, säger Veronica Nilsson, TCO:s representant i regeringens referensgrupp.
Men utifrån vilka kriterier diskuteras MAI-avtalet? Är det enbart svenska intressen som beaktas?
Möjligen skulle Sverige ha mycket att vinna på ett MAI-avtal – knappast demokratiskt som avtalet ser ut idag, men kanske ekonomiskt. Just detta betonade handelsminister Leif Pagrotsky i Aftonbladet i våras när han konstaterade att Sverige är det EU-land inom vilket de utländska investeringarna ökar mest. Lite senare, i samma artikel, skriver han: ”För ett litet land i en globaliserad värld är fasta regler som gäller lika för alla den bästa vän man kan tänka sig. Alternativet är att den starkes rätt får råda oinskränkt.”
Leif Pagrotsky har tydligen de allra lovvärdaste avsikter: han vill skapa en mer jämlik och rättvis värld. Men är det inte just så att ”den starkes rätt får råda oinskränkt” om MAI endast förhandlas mellan de rika länderna?
Är det inte ojämlikt att i ett avtal formulera rättigheter men inga skyldigheter för de transnationella bolagen?
Handelsminister Leif Pagrotsky har gång på gång uppvisat en sådan inskränkt attityd till MAI att man skulle kunna tro att avtalet bara gällde Sverige. Folkrörelser världen över, inte minst biståndsorganisationerna, kan konstatera att under de orättvisa och ojämlika förhållanden som råder i världen idag – där transnationella bolags ekonomier överstiger många fattiga staters – är en spelplan av MAI-modell inte till gagn för u-länders utveckling.
I klartext: det finns inget exempel på att ett land tagit sig ur fattigdom med hjälp av MAI-liknande regler. Lyckade sydostasiatiska exempel har samtliga på ett eller annat sätt diskriminerat utländska investerare, för att kunna tillgodogöra sig bättre teknik och för att försäkra sig om att det lokala näringslivet gynnas av etableringen.
U-länderna är eniga tillsammans med åtskilliga folkrörelser om att förhandlingarna borde flyttas till FN. Inte ens WTO anses vara tillräckligt demokratiskt.
Vad är då den svenska regeringens inställning? Handelsministern har sagt att målet är att förhandlingarna förs inom WTO. Men enligt näringsdepartementets Lotta Fogde bedömde regeringen i våras att ett sådant krav var orealistiskt. Ett sådant uttalande tolkar jag som att det inte spelar någon roll var förhandlingarna genomförs, det viktigaste är att överenskommelsen sker snabbt och effektivt.
Hela processen genomsyras av att man på förhand vet vad som är bäst, att någon debatt inte behövs, eftersom MAI bara är en teknisk fråga, ungefär som ett smörjmedel för att världsekonomin ska snurra bättre.
När svenska frivilligorganisationer tog de första kontakterna med Leif Pagrotsky om MAI hade denne minst sagt en onyanserad syn på avtalets konsekvenser för de fattiga: ”Följderna för ett utvecklingsland av att skärma sig från den globala ekonomin kan bli katastrofala. Två tragiska exempel är Myanmar och Nordkorea.”
Lyckligtvis brydde sig såväl svenska som andra folkrörelser världen över om att studera MAI-avtalets konsekvenser för både miljön, mänskliga rättigheter och de fattiga. En debatt kom igång under våren och OECD lyckades inte skriva under MAI på det fastställda datumet.
Så här skriver den amerikanske lingvisten och samhällskritikern Noam Chomsky i TLM:
”Detta är en ganska enastående framgång: en framgång för gräsrotsorganisationer i kamp mot världens dominerande maktcentra. G-7, de internationella finansiella institutionerna, den koncentrerade storföretagssektorn – de stod alla på samma sida, med medierna i sitt koppel.”
Om två veckor sätter sig världens 29 rikaste länder åter vid förhandlingsbordet i Paris för att försöka stifta företagens grundlag. Medier, politiker och intellektuella har precis som oss gräsrötter ett ansvar att göra allt för att få igång en diskussion om MAI innan det är försent.
Magnus Gustafson, Folkkampanjen mot MAI i Lund
Fotnot: MAI står för Multilateral Agreement on Investments
Publicerad i Arbetet Nyheterna 5/10-1998