För Sverige – i kalsongerna

Under några veckor i september var hela världen uppkopplad till de olympiska spelen i Australien. I Kamerun trängdes folk runt kvarterets enda teveapparat och jublade när landet tog sitt första OS-guld efter straffsparksläggningen mot Spanien. I Ekvatorialguinea kanske man nöjde sig med att glädja sig åt att landsmannen som ensam simmade kvalheat i 100 meter fritt kom levande fram till bassängkanten. Eric Moussambani hade aldrig simmat den sträckan förut. Estland vann guld i tiokampen och tog därmed första OS-medaljen sedan 1920, då landet hade en kort självständighetsperiod från Ryssland. Och jag kan föreställa mig att också mocambikierna jublade åt sitt första OS-guld, när 800-meterslöperskan Maria Mutola äntligen fick till det i ett stort mästerskap.

Den olympiska elden brann under två veckor och den brann inte bara i Sydney utan också inuti brösten på alla oss tevetittare. Jag vet inte om det var den olympiska devisen om att det viktiga inte är att vinna utan att delta som fortplantade sig runt jorden. Snarare tror jag det motsatta idealet var vanligast. Det viktigaste är inte att delta. Utan att vinna. När man tittar på teve. Gärna vinna i kalsongerna, med persiennerna neddragna, på förmiddagen, när trafiken rusar där nedanför och då vinna ett intensivt fjärilssimlopp samtidigt som man kliar sig i skrevet och slevar i sig fil och müsli. Sedan kanske pusta ut lite, dricka en kopp kaffe och tända en cigarett och analysera loppet. Strax kommer en intervju med Lars Frölander. Men han kan inte prata. Lars är helt slut. Men han är lycklig, och han kramar om pappa som står där uppe på läktaren. Kanske fäller också tevetittaren en tår åt den fantastiska glädjescenen mellan fadern och sonen. Det här är en bragd, säger förbundskaptenen Hans Chrunak. Tänk att besegra två australiensare på deras hemmaplan!

En annan morgon startar klockradion i andra brottningsronden och Mikael Ljungberg bevakar en ledning. Halvvaket lyssnar jag till referatet och inser att vi kommer vinna ytterligare ett OS-guld, vilket föranleder mig att mobilisera kraft för att ta mig upp i sittande ställning i sängen och knäppa på teven. Då spelas ytterligare en glädjescen upp, kanske den starkaste. Mikael Ljungberg hoppar runt i ringen och springer upp mot läktaren och ger kungen en svettig björnkram.
- För Sverige, ropar han.
- Jag håller med, svarar Carl Gustaf.

Den här lite dekadenta OS-elden, som brinner i sängkammaren, liksom en ljummen fis som tillfälligt värmer upp kalsongerna, förekom säkert på flera håll i världen. I ett sånt land som USA som alltid tar minst 50 guldmedaljer kan man nog tänka sig liknande scener. Fast antagligen ännu slappare. Där blir det nog inte ens ljummet i kalsongerna. Tevebolaget NBC gjorde annars allt för att piska upp en nationalistisk stämning runt sina OS-sändningar. Idrottare från övriga nationer klipptes bort och nämndes bara om de kom från värdlandet Australien. Vid starten panorerade inte kameran från den ena deltagaren till den andra. Det var istället en fast kamera enbart på de amerikanska deltagarna. Om någon deltagare ur detta kollektiv av främlingar skulle gå segrande ur striden fick vissa eftergifter göras. Journalisten och författaren Stefan Jonsson jämför NBC:s skildring av OS med CNN:s epokgörande skildring av Gulfkriget. Han ser rent av likheter mellan NBC:s redigering av de olympiska spelen och Leni Riefenstahls dokumentärfilm från OS i Berlin 1936. Tevesportens legendariske kommentator Bo Hansson gjorde liknande iakttagelser på australisk teve under Sydney-OS. En otäck nationalism, sa han och syftade på hur enbart australiska idrottare visades under sändningarna. Ändå var givetvis detta OS det bästa någonsin, som Samaranch traditionsenligt konstaterade under avslutningsceremonin den 1 oktober. De olympiska spelen hade dessutom verkat i en sann humanistisk anda, påstod han.

Själv engagerade jag mig inte enbart i medaljjakten. Jag sökte också sanningen. I det blåa ljuset från teven hoppades jag att plötsligt se allting klart. Men vad hette befrierskan, vad hette min prinsessa? Ett tag var jag säker på att det var simmerskan Therese Alshammar, trots att hon missade guld på både bröst- och frisim. I hennes klorfärgade ögon skulle jag finna slutliga sanningen. När publikens jubel tystnat, spotlightsen slocknat och vattnet låg stilla i bassängen skulle jag stå där med handduken och torka Therese.
Men inför simhoppstävlingarna kände jag en tvekan i mitt bröst. Kanske brann min olympiska eld för Anna Lindberg. Så underbart oskuldsfull på tremeterssvikt, brunbränd kropp under den blå baddräkten. Och hon svarade så enkelt på frågorna efter femteplatsen. Och kanske skulle hon och jag kunna gå hand i hand Råbygatan upp här i Lund och köpa Donnerpizza för 25 kronor och äta den under brittsommarhimlen. Kanske kunde vi resa till Grekland i oktober och dricka vin och hoppa från klipporna. Men de säger att hon redan har pojkvän. Och varför gör hon reklam för McDonalds? Dessutom kommer hon från Karlskoga. Jag tror inte att sanningen finns i Värmland. Det finns trygghet i de värmländska skogarna. Trygghet, tradition och kanske lite mystik. Men inte sanning. Där har Therese Alshammar helt klart ett försprång. Hon kommer från Stockholm och jag tror att i de skarpa kontraster som alltid finns i en storstad tvingas man att ta ställning och söka sig vidare. Är hon kanske lite mognare än Anna, som kanske lever lite överbeskyddat? Även höjdhopperskan Kajsa Bergqvist kommer från Stockholm, men jag var aldrig riktigt kär i Kajsa under OS. Förutom Therese var det nog i så fall det norska handbollslandslaget som imponerade. Vilka tjejer! Tyvärr tog de sig bara till semifinal. Jag såg kvartsfinalen tillsammans med min vän Björn och vi var eniga om att sanningen pulserade i detta norska handbollskollektiv. Särskilt förtjusta var vi i nummer åtta på vänsterkanten. Något som drog ner entusiasmen lite var rykten om att vissa norskor skulle vara lesbiska, och att rent av någon skulle ha ett förhållande med en dansk handbollsspelare. Bilden av en utflykt till en liten norsk fiskeby tillsammans med en av dessa tjejer blev plötsligt svårare att framkalla.

Något som fördjupade min kärlek till Therese Alshammar var hennes framträdande i teveprogrammet Hello Sydney. På IT-nördarna Tjatte och Fnattes fråga om hur hon skulle reagera om Lars Frölander skulle bli ihop med simkonkurrenten Inge de Bruijn svarade Therese:
- Det skulle nog inte hända.
- Du tycker inte om de Bruijn va? frågade Christer Ulfbåge.
- Jag känner inte henne, svarade Therese oberört. Jag har inga åsikter om henne, lika lite som jag har åsikter om andra jag inte känner.
Therese visade upp en imponerande integritet. Under strålkastarna i tevestudion var hon dessutom ett underverk av skönhet. Klädd i sexiga höga stövlar också. Det där underhållningsprogrammet Hello Sydney var förresten också ett underverk. Fast i helt motsatt bemärkelse. Den talangscout som hittade dessa fjuniga skräniga fjantar som öste en massa värdelöst vetande ur sig utan något som helst omdöme borde utvisas ur landet. Att en av dessa killar dessutom kommer från samma stad som jag gjorde inte chocken lättare. Jag oroade mig för pojkens föräldrar som jag känner. Troligen grundlade både mamman och pappan en svår alkoholism under de veckor då deras son skämde ut sig inför hela svenska folket varje dag på bästa sändningstid. Exempel på idiotisk fråga: ”Måste man vara tjock för att bli bra i kula?”

Hello Sydney uppfattar jag som en korsning mellan David Letterman-show och Expedition Robinson. Det var tydligt att ambitionen var att göra OS till någon slags bred familjeunderhållning, och inte bara vända sig till sportfreaks. Det är ingen tvekan om att programmet avvek fullständigt från tevesportens tidigare produktion. Till fullt orkesterpådrag gjorde programledaren Christer Ulfbåge entré på röd matta och satte sig bakom sitt talkshowskrivbord. Den otroliga mängd sportevenemang som OS faktiskt består av räckte inte som underhållning resonerade nye sportchefen Remi Nilsson. Tevetittarna bjöds på artistunderhållning och dessutom nämnda IT-nördars inbrytningar med olika debattinlägg från chattströmmen. Den sport som trots allt visades under Hello Sydneys dagliga en och en halv timmes sändningar var också den annorlunda presenterad. Men detta kom inte som en chock för mig. En förändring mot att dramatisera själva idrottsutövningen med skildringar av förberedelser och intervjuer under tävlingens gång har pågått ett tag. SM-finalerna i hockey är ett bra exempel. Kameror i omklädningsrummen gör att periodvilan blir mer dramatisk och dessutom görs intervjuer i båsen mellan nedsläppen. Allt detta för tankarna till dokusåporna. Under OS liknade till och med grafiken och musiken som följer mellan de olika sportinslagen Robinson.

Något som däremot förblir detsamma är kvalitén på våra sportkommentatorer i SVT. Vissa är fantastiska, många är proffsiga och bara ett fåtal finns anledning att såga. Vid sidan om förälskelserna i vissa idrottskvinnor kändes nog relationen till själva kommentatorerna mest intim. Efter att Arne Hegerfors lämnat SVT för Canal plus och Bo Hansson gått i pension och numera endast gör sporadiska inhopp heter den nya kommentatorsstjärnan Staffan Lindeborg. Staffan kommenterade sommarens fotbolls-EM helt själv tillsammans med den lika lysande bisittaren Glenn Strömberg. Det blir inte lika mycket utrymme för torra skämt som under Arnes tid, men Staffan är trots detta inte bara en kommentatorsmaskin. När Staffan intervjuade J-O Waldner efter semifinalsegern visade han att han inte bara är en oerhört kunnig sportjournalist utan att han också har ett djupt engagemang. Intervjun avslutades med att Staffan klappade en av våra största idrottsmän genom tiderna på ryggen och önskade honom lycka till i finalen. Det kan tyckas som en futtig detalj, men jag har fäst mig vid den. Det fanns en respekt mellan J-O och Staffan där, och intervjun var plötsligt inte ett dött rollspel utan ett möte. Vissa har hakat upp sig på att Staffan inte kan säga ”R”. Uttalet av engelska fotbollslaget Portsmouth är något jag själv minns från uppväxtårens häckande framför Tipsextra. Det blev ”Porthmoth” eller nåt. Men denna brist känns enbart charmig i ljuset av Staffans alla tillgångar.

Kommentatorer och reportrar som Jan Svanlund, Jacob Hård, Albert Svanberg, Jane Björk, Björn Hedman och Johan Ejeborg är alla skickliga och förtjänar all respekt för sina OS-insatser. Jättebabyn Mats Nyström var som vanligt lika malplacerad som fotbollskommentator. I den mån han överhuvudtaget ska få arbeta kvar på tevesporten, måste det vara som programledare i studion. Den roll han har i Fotbollskväll funkar, men som kommentator vid direktsända matcher räcker han inte till. Han har inte kunnandet och saknar dessutom all analysförmåga. Istället blir fotbollsanrättningen sockrad med lite svepande klyschor. Under OS var inte skadan så stor eftersom fotbollen inte hade så framträdande position. Ändå var det synd att man inte satsade på Bo Hansson som fotbollskommentator. Nu gjorde istället denne pensionär ett inhopp som boxningskommentator, vilket inte passade honom.

En kommentator som jag hatat under lång tid är Pelle Nyström. Ända sedan jag först hörde honom för ungefär tio år sedan på Tipsextramatcherna har jag förundrats över att inte fler stör sig på honom. Jag har gått och burit på detta hat ensam under lång tid nu och om det är någon som vill dela det med mig så får ni gärna höra av er. Mannen är en opersonlig klyschmaskin utan like. Framförallt är det den sterila rösten jag föraktar. Men hur för man rättegång mot något sånt? Enda gången jag hört honom använda något som skulle kunna vara hans egen röst var faktiskt under detta OS, när han pratade med Albert Svanberg strax efter Karelins finalförlust.
- Nu slutar han, hoppas jag, sa Pelle och det lät som det var hans egen åsikt.

Ett nyare hatobjekt är Katarina Hultling, som man tidigare mest kunnat se i tevesportens studio. Under OS kommenterade hon invigningen och avslutningen samt däremellan simhoppstävlingarna. Så här sa Hultling när Cathy Freeman tände elden under invigningsceremonin:
- Ååh vad vackert… Ååh så härligt… Vatten, eld… Och en aboriginerkvinna. Detta måste väl vara det slutgiltiga erkännandet av aboriginerna?
Har ni hört något så korkat? Som om diskrimineringen av urinvånarna skulle minska av ett litet olympiskt fyrverkeri. Katarina Hultling som tidigare förefallit som en korrekt och oklanderlig studiovärdinna visade sig plötsligt vara en aristokratisk kärring. Hultling pratade om ”flickornas” simhopp som om det var en radiosänd gymnastiklektion från 1930-talet. (Krönikören Marcus Birro uppmärksammade förresten detta i P3:s Frank). Kanske skulle Katarina söka jobb som hovreporter på någon av landets skvallertidningar. Eller varför inte, som journalistkollegan Herman Lindqvist, börja författa tal åt kung Carl Gustaf?

Kattis Ahlström och Jens Lind hade lite annorlunda uppdrag under OS. Kattis gjorde varje dag porträtt på olika svenska deltagare. Det blev intressanta och varma möten med en stor portion humor. Kattis har en oerhörd talang och det är glädjande att hon nu valt att inte slösa bort den på misslyckade underhållningsprogram i TV 3. (Tillsammans med Anders Lundin är hon troligen den skickligaste av de yngre inom teve- och radiounderhållning).
Journalisten Jens Lind är inte lika känd, men alla skulle känna igen hans röst om de hörde den. Det var han som gjorde de annorlunda utflykterna och iakttagelserna under OS, ett slags krönikor skulle man kanske kunna säga. En dag intervjuade han ägaren till ett café i centrala Sydney som haft oturen att få sin uteservering blockerad av en massa människor som köade för att köpa biljetter. Caféet hade minskat sin försäljning drastiskt under OS-veckorna, berättade ägaren. Sista dagen handlade Jens Linds reportage om klockgrodorna, som skrämts iväg av all uppståndelse i OS-byn. Klockgrodorna tyckte antagligen att det skulle bli skönt nu när vardagen snart skulle komma. Men vad skulle hända med alla nybyggda arenor?

När avslutningsceremonin var över inföll sig en smått overklig känsla. Där den olympiska elden tidigare brunnit fanns nu bara aska. Det kändes tomt i bröstet. Att hålla sig ajour med alla resultaten i Sydney hade på kort tid blivit en livsstil. Och en ganska utbredd sådan. På Konsum frågade till exempel kassörskan hur det gått för J-O i finalen.
- Jaha, förlorade han, sa hon och plötsligt hade den gamla damen och jag något gemensamt.
Men nu finns inte något lika naturligt samtalsämne längre. Från att tidigare ha varit ständigt uppkopplad och följt dramatiska idrottsevenemang var jag plötsligt ensam och utan sysselsättning. Kanske påminner tillvaron som engagerad tevetittare under ett OS om aktiespekulantens – minut för minut, timme för timme, dag för dag måste daytradern hålla sig uppdaterad om börsens svängningar. Dagstidningarnas börssidor är ju heller inte helt olika sportsidorna. Tabeller och spekulationer om vart annat. Säkert skulle också daytradern drabbas av en kris om någon helt plötsligt stängde av all börshandel.

Ibland när jag känner mig ensam under mörka oktoberkvällar händer det att tankarna går tillbaka till Therese. Men det har ju gått en tid sedan vi sågs senast. Det kanske skulle bli pinsamt om jag hörde av mig. Men vad säger ni, borde man inte kunna gå in på Svenska Simförbundet och sen klicka sig vidare?
Magnus Gustafson
Publicerad i fanzinet Dackekuken, 2000