Flykting i sitt eget land

Elsie Hansson flydde från Södertälje ut till skogen i Gnesta i höstas. Elsie lider av svår elöverkänslighet, en sjukdom som inte är erkänd av samhället.

- Jag har varit elöverkänslig sedan 1989. Det startade när det kom in datorer i arbetet. Om man jämför med de datorer som finns i dag så var de här högstrålande. Då visste jag inte själv att det fanns en sådan sjukdom. Det var min tandläkare som började tala om det här. Det blev mer och mer tydligt att jag hade svårt att sitta framför datorn. Det stack i ansiktet, jag fick yrsel och blev trött. Jag jobbade då som personaladministratör i Stockholms läns landsting och bodde i Järna. Jag fick också svårt att åka pendeltåg. Jag fick kontakt med en annan elöverkänslig som gav råd. Min man elsanerade källaren i vårt hus. Sedan satt jag i den källaren i två år. Jag var väldigt, väldigt sjuk. Jag försökte skaffa mig kunskap om min sjukdom. Det visade sig att huset hade väldigt starka magnetfält. En huvudledning gick in i vårt hus och det gick inte att sanera.

1994 hittade Elsie och maken Torgny en liten sommarstuga som de elsanerade med stöd från Södertälje kommun. Men fem år senare kom fler fasta boende till området och saneringen fungerade inte längre. Elsie blev sämre och sämre och sommaren 2002 tappade hon balanssinnet. De flyttade till Gnesta och Åkers bergslag, ett område som kommunen föreslår ska förbli fritt från mobilmaster. Men en planerad mast i Sandtorp som ligger på gränsen till området oroar Elsie.

- Masten måste placeras minst fem kilometer härifrån. Annars känns det som att jag inte överlever. Det jag upplevde i Södertälje var ren tortyr. Jag kunde inte fungera som människa. Jag fick ringa till min man och mina döttrar och säga: Kom och hjälp mig, kör mig härifrån!

Hur har dina närmaste bemött dig?

- Min man och mina döttrar har alltid trott mig. Min man är som min högra hand. Han får handla mina kläder, dammsuga och oftast handla mat. Samtidigt sköter han ett heltidsjobb.

Hur känns det att flytta ut i skogen?

- Som att bli förpassad. Jag är uppvuxen i Stockholm, jag är stadsmänniska och tycker om att ha med människor att göra. Här blir dagarna långa. Men för att kunna må bra tvingas jag på flykt i mitt eget land. De kanske skulle göra som med indianerna och sätta oss i reservat. Vi ses fortfarande som inbillningssjuka. Jag är sjukpensionär, men inte på grund av elöverkänsligheten. Den berättigar inte till sjukpension. Varför lyssnar ingen på oss? Varför förlöjligar man oss? Varför är det så tyst i Sverige?

Finns det någonting positivt i ditt liv?

- Jag är tacksam för att jag kan se och att jag kan gå. Jag har stor förhoppning om att jag ska kunna bo här och må bra. Även om det blir ensamt och ensligt. Jag tycker om att måla, sköta om blommor och syssla med handarbete. Jag är intresserad av politik och idrott och jag är glad för att jag kan lyssna på radio. Jag har min älskade hund. Sedan har jag Torgny och mina döttrar. Det ger mig en oerhörd styrka.

Magnus Gustafson

Publicerad i Södermanlands Nyheter, 22/1-2003

Fotnot: Elsies boktips: Svart på vitt, röster och vittnesmål om elöverkänslighet (Mimers brunns förlag, 2002) Redaktörer: Rigmor Granlund-Lind och John Lind.