Husdjur förgyller tillvaron på hemmet

Katten Prinsen är favorit på Hörnan. På Tallåsgården gör Tusse lika stor succé. Beostaren Julle fångar också mycket intresse utanför matsalen på Misteln. Otvivelaktigt förgyller husdjuren tillvaron för de gamla i Kungsör.

Doften från varma raggmunkar sprider sig från matsalen och ända ut till hallen. Här sitter beostaren Julle och de två namnlösa nymfparakiterna och tittar på de förbipasserande gamlingarna.

En dam stannar och gullar med Julle. Kanske förstår han rent av mer än oss människor, funderar hon. Beostaren är naturligtvis inte intelligentare än oss. Men frågan är om Julle och andra fåglar har lika mörka sidor som människan. Det tror inte damen att de har.

- Men det är ju en filosofisk fråga, säger hon och avfärdar tankegången innan hon går vidare mot matsalen. Hon understryker att hon inte vill bli intervjuad till någon tidning.

Siva, Anne- Marie och Milda slår sig ned vid samma bord. Ett biträde frågar Siva vad hon vill ha till raggmunkarna.

- Vill du ha grönsaker?

- Ja, ta lite morötter, svarar Siva.

De tre damerna försöker reda ut hur länge fåglarna har funnits på Misteln.

- Den där svarta har varit här i fyra-fem år. Nymfparakiterna kom senare. Jag vet inte exakt när. Man tänker inte på det, tiden går fort. Men jag bryr mig egentligen inte så mycket om fåglarna. Jag intresserar mig mer för att lägga pussel, säger Siva och börjar räkna raggmunkarna. En hel portion ska innehålla fyra raggmunkar.

- Ja, det är fyra. Det var en som bara fick tre, säger hon.

Innan Siva flyttade till Misteln bodde hon i en stuga vid Skillinge, bakom företaget Car-o-Liner.

- Då intresserade jag mig för fåglar. Vi skämde bort fåglarna med ost och pannkakor. De gick in i huset om man lät dörren stå öppen.

Ann-Marie är den i sällskapet som är mest förtjust i burfåglarna.

- Jag pratar med dom ibland. Jag tänkte jag skulle lära dom svordomar. Den svarta ska kunna härma, men den är lite lat.

Siva tar Julle i försvar:

- Han är väl inte så gammal.

- Och det är ju så många som håller på med den, säger Milda och menar att fågeln lättare skulle lära sig prata i ett vanligt hem.

Milda hjälper vännen Ann-Marie att öppna det lilla smörpaketet och bre den hårda smörgåsen. Själv har hon valt panerad fisk framför raggmunkar idag. Milda inspekterar raggmunkarna kritiskt.

- Det är väl inga riktiga rårakor? Det är väl raggmunk? undrar hon.

- Det ska vara äkta rårakor, säger Ann-Marie.

- Ja, med riven potatis, lök och ägg, säger Milda bestämt.

Medan damerna gör i ordning sina matlådor med överbliven mat försöker två lokalvårdare att få kontakt med Julle.

- Han är den första jag hälsar på när jag kommer hit. Han säger oftast ”bäh”, säger en av dem. Medan hon talar visar Julle upp ett brett register av märkliga ljudeffekter.

- Nu låter det som att han gurglar vademecum, säger hon och skrattar.

På demensboendet Hörnan på Södergården har de gamla sällskap av den brandgula katten Prinsen. Han är bara ett halvår gammal, och alla boende är mycket fästa vid honom. Många kan inte somna förrän han kommit in på kvällen. Ofta sover han hos Margareta.

- Jag blir nervös om inte katten är inne, säger hon.

Chefen på avdelningen berättar om en kväll i höstas när Prinsen var försvunnen. Alla var väldigt upprivna.

- Men sen när jag kom klockan sju på morgonen hittade jag Prinsen i en garderob.

Tusse bor på Tallåsgården och verkar vara ungefär lika populär som Prinsen. Tusse är precis som Prinsen lite slö så här på eftermiddagen och ligger och sover under en byrå i hallen. Troligen beror det på det regniga vädret funderar undersköterskan Liselott Eriksson.

- De äldre uppskattar verkligen katten. Ibland sover han inne hos dom också, berättar hon.

Magnus Gustafson

Publicerad i Bbl/AT 2/7-2003