Kenneth och grannen flyttar in mellan bokpärmar

Scenen är ofta garageuppfarten och sämskskinnet är återkommande rekvisita. Tonläget är tillbakalutat, ironiskt och ibland elakt. Inte sällan får lokala politiker ta emot en känga. Genom sina samtal med grannen har Kenneth Eneroth etablerat en form för samtidsbetraktelser. Nu samlas krönikorna i en bok.

När beskedet om Anna Lindhs död kommer på torsdagsmorgonen den 11 september 2003 blir det Kenneth Eneroth som får uppdraget att gå ut i Köping med kamera, block och penna för att fånga stämningarna.

På Nygatan fotograferar han en man just som han passerar en reklamskylt med en leende utrikesminister. Utanför Folkets Hus möter Kenneth ett gäng som sitter och dricker öl. En man i sällskapet reagerar såhär apropå nyheten om ministermordet:

- Hon ville väl shoppa som alla andra men mötte en galning. Hoppas dom tar mördarn.

Timothy, Nikie och Adam går på S:t Olovsskolan och har lunchrast.

- Shit, säger nioåringarna när de får höra att utrikesministern är död.

Det känns inte som en slump att reportaget efter Anna Lindh-mordet är signerat Kenneth Eneroth. Kenneth har en särskild förmåga som journalist att hitta detaljerna i verkligheten som speglar något större. Det blir inte minst tydligt i hans fredagskrönikor, som nu finns i ett urval i bokform. Kenneth har skrivit krönikor i Bbl/AT sedan 1995. Men det tog ett och ett halvt år innan de fick den form vi nu känner igen.

- Det var då jag hittade min samtalspartner, grannen, säger Kenneth Eneroth.

Samtalet med grannen försiggår inte sällan på garageuppfarten. De sparkar på däcken eller sämskar bilen och funderar över varför dörren till valstugan är öppen när ändå ingen går in. De drömmer om att putsa krom med Autosol och en rejäl trasseltrasa. De funderar över om inte Svensk Kassaservice borde byta namn till Kass service. Inte sällan får en lokal politiker en känga. Tonen är distanserad och underfundig.

Kenneth Eneroth har fått många läsarreaktioner genom åren. En handfull människor hör av sig regelbundet och kan nästan liknas vid en liten fan club. De har också fått vara med och göra urvalet till krönikesamlingen.

- Flera ville ha med krönikan om när familjens hund dog. En man berättade att han hade gråtit när han läste den. Krönikan är egentligen en hyllning till husdjuren, säger Kenneth Eneroth som själv har ”Tabberaset i fattiga Kakhult” som favorit.

- Astrid Lindgrens död sammanföll med USA:s krig mot talibanerna i Afghanistan. Jag gjorde en Astridsaga med terrorstuk och KAK-vinkel. Det blir komik när illbattingen Emil Bin Ladin pangar ned byssen i Kabulhult och regionens alla fattiga kommunalråd försöka skapa ett Storkakhult. Jag både skrattade och grät vid datorn när jag skrev den texten.

- Vilka tankar har väckts när du gått igenom alla krönikor?

- Jag har tyckt att jag har varit ganska tuff mot politikerna. Men det är inget jag ångrar. De som har makt och hög lön behöver ställas på lite extra. Men ingen av de här elaka krönikorna finns med i samlingen. De har inte känts begripliga längre, eftersom de handlat om särskilda politiska händelser.

- Har du någon journalistisk förebild?

- Jag gillar såna som rör sig i samhället och observerar och kommenterar. Jolo på DN var en sådan. Han kunde närma sig det stora genom att studera det lilla.

- Hur kom du på idén att ge ut en bok?

- Chefredaktören Ann Lystedt föreslog att jag skulle samla krönikorna. Och för fem år sedan sa någon läsare till mig: Ger du ut krönikorna i bokform så ska jag köpa dem.

- Finns det något du gärna skulle vilja skriva som inte ryms inom ramen för din krönika?

- Jag skulle vilja göra den ultimata skildringen av a-laget med både närhet och överblick. Det är svårt och tabubelagt, men den här gruppen blir bara större och större. Jag har ett bra förhållande till a-lagarna. Jag har hälsat på dem i flera år.

Magnus Gustafson

Publicerad i Bbl/AT 26/11-2003