Vägen till Chisinau

En pojke och en flicka iklädda moldaviska folkdräkter välkomnade honom på traditionellt vis genom att bjuda på vin, bröd och salt. På plats vid gränsen mot Rumänien fanns även moldavisk tv, politiker, läkare, chefer från sjukhus och skolor samt Mariana Petersel, den kvinna som tagit initiativ till mötet och som sökte hjälp för att bygga upp en Rädda barnen-filial i det krigshärjade Moldavien.

Hans-Göran Bolin minns att han kände sig lite förlägen av det högtidliga mottagandet.

- Jag har svårt för det där när man höjs upp på piedestal. Men självklart kände jag uppskattning.

Under den knappt tjugo mil långa bilresan till huvudstaden Chisinau berättade Mariana om sina planer att starta ett gatubarnscenter.

- Först blev jag lite förskräckt när Mariana målade upp vad barnhemmet skulle kunna bli. Jag oroade mig för att allt bara var ett luftslott. Men allt eftersom hon pratade kände jag att det fanns substans i det hon sa, säger Hans-Göran och menar att samtalet ganska snart kom ner på en begriplig och konkret nivå.

- Vi var redan från början klara över att det var viktigt att skriva samarbetsavtal med lokala sjukhus och skolor.

De första intrycken av Chisinau var blandade. Hans-Göran var imponerad av de pampiga byggnaderna på stadens huvudgata, Boulevard Stefan Celmare. Staden var vacker, men också förfärligt nedgången.

- Jag hade sett Rumänien innan och jämförde med det. Jag såg tydligt att Moldavien var mycket fattigare. Stadsbussarna höll inte ihop, de var sämre än skrot. Flera gångtunnlar hade rasat ihop och på gatorna såg jag barn som tiggde, sniffade lim ur plastpåsar eller rökte.

Hotell Chisinau fungerade som Marianas kombinerade kontor och bostad. Hon hyrde tre rum för en billig penning och hade även lyckats förmå ägaren att upplåta halva hotellet till flyktingar från Transdniestr. Omedelbart efter att Hans-Göran inkvarterat sig bland råttor och kackerlackor i det största dubbelrummet började det knacka på dörren. Prominenta gäster stod i kö för att presentera sig. Hans-Göran hade svårt att kommunicera. Men det var vid det här tillfället som han på allvar förstod att samarbetet med Mariana skulle kunna bli lyckosamt.

- Det är viktigt att ha god kontakt med höjdarna från början, konstaterar Hans-Göran.

Den följande veckan fylldes av officiella besök på skolor, sjukhus och barnhem. Mariana och Hans-Göran gästade även borgmästaren i Chisinau. Hans-Göran minns också lämmeltågen med folk som kom till hotellet för att be Mariana om hjälp.

- Alla kände “donna Petersel” och ingenting verkade omöjligt för henne. Men ibland fick jag en känsla av att hon var väldigt ensam i det här.

Innan hemresan förklarade Hans-Göran för Mariana att han inte kunde utlova någon hjälp från Unga Liv. Han kunde inte ta några egna beslut utan var tvungen att prata med styrelsen.

- Jag sa till Mariana att det enda jag kan säga är att vi kommer tillbaka. Och det har faktiskt blivit ett motto för Unga Liv. Många sjukhusdirektörer har sagt att vi är unika just för att vi återvänder, säger Hans-Göran.

När Köpingsläkaren Mona Lundh såg skräckskildringarna på tv från barnhem och sjukhus i ett sammanfallande Rumänien 1990 tog hon initiativ till bildandet av föreningen Unga Liv. Redan på hösten samma år gick den första lastbilen med mat och kläder till nödlidande barn i den forna kommuniststaten. Genom åren har gods för åtskilliga hundra miljoner kronor distribuerats till ett tiotal länder. Organisationen lyckades bland annat nå fram med mediciner och kläder till Tuzla i Bosnien-Hercegovina under inbördeskriget i början av 1990-talet.

Ändå går det att peka ut den första Moldavienresan 1992 som särskilt betydelsefull i Unga Livs historia. Samarbetet med Mariana Petersel, skådespelerskan från Rumänien som bytte karriärbana och blev socialarbetare när inbördeskriget bröt ut i grannlandet Moldavien 1991, är avgörande för att förstå det långsiktiga biståndsarbete som Unga Liv utvecklat i såväl Rumänien som Moldavien.

- Det är viktigt att ha en stark samarbetspartner i det land man arbetar i. Och det har vi fått i Mariana. Hon är en inspirationskälla, hon är aldrig fast i det hon sysslar med för tillfället utan har alltid visioner framåt. Utan Mariana hade vi aldrig kunnat uppnå samma resultat, säger Mona Lundh, ordförande i Unga Liv.

Sedan gatubarnscentret Aschiuta öppnade i Chisinau i maj 1995 har 547 barn passerat genom centret. 412 av dessa har återintegrerats i sina ursprungliga familjer eller fosterfamiljer och fått ett yrke och ett jobb. Samarbetet har även lett fram till att Unga Liv varit med och byggt Moldaviens första dagis där friska och funktionshindrade barn är integrerade.

2001 flyttade Mariana Petersel till Timisoara i västra Rumänien och startade tillsammans med Unga Liv organisationen Generatie Tanara, som redan hjälpt drygt 500 offer från sexhandeln tillbaka till ett anständigt liv i hemlandet. I byn Calacea, ett par mil norr om Timisoara, har Unga Liv varit med och byggt upp ett nytt gatubarnscenter där bland annat offer från trafficking arbetar som volontärer. Såväl i Rumänien som i Moldavien förbinder sig skolor och sjukhus att i utbyte mot materiel från Unga Liv kostnadsfritt ta emot gatubarn och offer från sexhandeln.

Mariana Petersel berättar att hon är oerhört glad och tacksam för det långa samarbetet med Unga Liv.

- Både Mona och Hasse är speciella människor. De är väldigt seriösa. Mona har aldrig sagt till mig exakt vad jag ska göra. Hon har sagt att hon litar på mig och mina medarbetare. För mig är Mona fantastisk. Kontakten med Mona har gjort mig stark och gett mig kraft att gå vidare och förändra mentaliteten här, säger hon och tillägger:

- Hasse är också fantastisk. Fast på ett annat sätt.

Magnus Gustafson

Publicerad i Magazin KAK, augusti 2004