Välpolerad gitarrpop – men inget äventyr

De där milt malande gitarrerna och den där vemodigt viskande rösten skapar en suggestiv stämning på Smedjan. Ett par drar sig in i ett hörn för att hångla. Ett annat par låter öppet sina tungor virvla i varandras munnar mitt framför scenen.

Själv styr jag ut från en biltvätt i en skinande Volvo V40. Tidigare under dagen har jag dammsugit bilen med ett sånt där tunt munstycke som når in under sätena. Nu kör jag ut från Kungsör på väg 56 i lagom fart och sätter på P3 på lagom hög volym, trummar lite på ratten till musiken och tänker på att jag har det ganska bra ändå, om man jämför med många andra.

Bilen är avbetald, fonderna har gått förhållandevis bra, det är rent ljud i stereon och jag är i alla fall inte arbetslös. Jag känner mig väl till mods medan jag kör på den öppna slätten på väg för att simma 1 000 meter och basta litegrann på Köpings Badhus.

När Last Days of Aprils popmusik tonar ut infinner sig ändå en vag tomhetskänsla. Visst är det härligt att vara ute på vägarna en vårkväll i en nytvättad bil. Men det är trots allt bara en Volvo V40 jag har. Kanske saknar jag spänningen. Kanske skulle jag helst stjäla kungens Ferrari och trycka gasen i botten och sakta höra ljudet från polissirenerna avta i fjärran.

Eller som den nyinflyttade killen från Nora sa efter sitt livs första Smedjanbesök:

- Det var simpel musik framförd på ett bra sätt. Det var inte så mycket bättre än förbandet. Fast det kom ju upp fler snygga tjejer när Last Days of April spelade.

Magnus Gustafson

Publicerad i Bbl/AT 8/3-2004