”De som skär sig är inte sjuka”

De som skär sig är inte sjuka. Det är ett friskhetstecken att vara ett defekt kugghjul i ett vansinnigt maskineri, sa överläkaren Åsa Björkman efter att Teatermaskinen framfört monologen ”Jag skär” på Växhuset i Västerås under Psykiatrins dag, den 10 november 2004.

Ju djupare och närmare pulsådern han skär ju starkare känns det. Trycket släpper, andningen blir lugnare. Medan handduken färgas röd av blodet som strömmar ut ur underarmar, bröstkorg och lår domnar han bort i ett harmoniskt tillstånd.

Han förstår inte varför han gör det. Han vet bara att det finns en press på honom som släpper tillfälligt när han skär sig. Om han inte lyckas med sitt liv, då är det hans fel. Om han visar en svaghet, att han är tjock, läspar, har fel kläder eller vad som helst, då blir han utnyttjad resten av livet.

Hans självdestruktiva beteende och psykiska ohälsa beror inte på att han saknar sammanhang. Snarare beror illamåendet på en ovanligt hög medvetenhet om det ekonomiska system som han själv är en del av. Han pendlar mellan att befinna sig mitt i sin egen depression och att stiga ut ur densamma och anklaga sig själv för att vara en bortskämd idiot i jämförelse med exempelvis asiatiska barn som tillverkar gympaskor, svälter eller tvingas till sexslaveri.

Precis som många andra drömmer han om att bli rockstjärna eller rik. Men samtidigt har han genomskådat allt det där och insett att han sitter inlåst i en fantasivärld. Det som väntar honom är i själva verket det värsta av alla straff, nämligen det monotona arbetslivet: jobba, äta kvällssmörgås, pissa och drömma mardrömmar.

- Ibland drömmer jag att hela kroppen blir ett stort äckligt sår och att alla fattar vad jag gör… Förlåt mamma och pappa. Det är inte erat fel. Jag vet att ni älskar mig, säger den unge mannen och faller ner gråtande på scengolvet.

En man i vit rock som suttit med ryggen mot såväl sin unge klient som publiken vänder sig om och förklarar att föreställningen är över. Därefter sätter Gabriel Cizinsky, basenhetschef för vuxenpsykiatrin i Västerås, in det självskadande beteendet som monologen just tagit upp i ett sammanhang. Vår tids kroppsfixering leder till att själslig ohälsa får kroppsliga uttryck, menar han och nämner ätstörningar som ytterligare ett exempel. Vuxna som väljer att bli kompis med ungdomar istället för att sätta upp normer och vägleda dem kan vara en förklaring till ohälsan, funderar Cizinsky och fortsätter:

- Jag tror också att det finns ett tomrum efter religionen och framstegstanken. Det finns ingenting i vårt samhälle som är meningsfyllande längre.

I den efterföljande diskussionen är Teatermaskinens producent, Hannes Olsson, inne på samma tanke:

- Framtiden är redan här. Nu ska vi bara överleva i det här. Jag tror egentligen att det går att koppla ihop självskadande handlingar och utbrändhet. De är symptom på samma sak: bristen på kollektiva visioner och drömmar.

Eira, en ung tjej från RSMH, fyller i:

- Vi är som kugghjul i ett maskineri. Vi är utbytbara. Men dagens ungdomar är defekta kugghjul. Alla blundar för det här. Vi skjuter problemen framåt.

Åsa Björkman, överläkare på vuxenpsykiatriska avdelningen 95 i Västerås, anser att det självskadande beteendet snarast är ett hälsotecken.

- De som skär sig är inte sjuka. De är intelligenta och känsliga människor som vill säga oss någonting. Det är ett friskhetstecken att vara ett defekt kugghjul i ett vansinnigt maskineri. Att skära sig är inte en sjukdom utan en protest mot vårt samhälle. Vuxna kan inte knäcka koden bakom det här eftersom de är en del av maskineriet.

En ung kvinna i publiken begär ordet.

- Koden bakom det självskadliga beteendet är att man är oerhört förbannad. Bland annat på grund av skitsnacket om valfrihet. Den finns ju inte. Du läser på universitet om du kommer från en familj med böcker. Det handlar om skenval.

Hannes Olsson är kritisk till att omgivningen inte ställer frågor om orsakerna bakom det självskadliga beteendet.

- Omgivningen säger bara: ”Du får inte skära dig.” Samtidigt finns en medvetenhet, en global medvetenhet om att en vit manlig medelklasskropp är normen för hur vi får röra oss, säger han och suckar och hämtar andan innan han fortsätter:

- Individualismen är ett monster, så är det bara. Vi kan välja mellan Telia eller Tele 2, men vad fan betyder det?

Magnus Gustafson

Publicerad i Västmannakontakt och Kombi, 2004