Ryggont, tandvärk och tårar

En dam börjar gråta under blodtryckskontrollen. En mamma undrar vad hon ska säga till sonens kompisar när de frågar om hans missfärgade tänder. Magnus Gustafson följde distriktssköterskan Agneta Wiberg i Köping och barntandläkaren Ulla Britta Kraemer i Västerås under några timmar.

En gammal dam med käpp kommer in till distriktssköterskan Agneta Wibergs rum. Damen bryter på finska och förklarar att hon haft ont i ryggen i några dagar.

- Jag ringde i fredags och bad att få en tid hos en läkare. Men då fick jag nobben. Jag skulle bara äta paraflex comp så skulle det gå över sa dom. Men det här är inte samma ryggont som jag haft förut och man kan inte äta hur mycket paraflex comp som helst. Jag har jobbat 18 år inom landstinget och jag har inte slitit på landstingets resurser tidigare och då tycker man att när man väl behöver hjälp så borde man få det.

Agneta förklarar lugnt att det kan vara svårt att bota smärtor i ryggen.

- Men motion är viktigt, säger hon.

- Jag är 86 år. Då är det inte så lätt att röra på sig.

Men du ger dig inte så lätt, säger Agneta skämtsamt och klappar om sin patient.

- Nej, medger damen motsträvigt men med glimten i ögat.

Agneta ber patienten att lägga sig på britsen.

- Jag har ett hårt liv bakom mig. Det är inte många som har gått igenom det jag har gått igenom. Men man måste försöka lyfta fram de ljusa bitarna, säger hon.

Det övre blodtrycket visar sig vara något högt medan det undre är bra. Pulsen är normal.

- Vem är din familjeläkare? frågar Agneta

Det dröjande svaret och den kluriga blicken tyder på att damen är väl medveten om skriverierna i lokaltidningen om stafettläkarna på den här familjeläkarmottagningen.

- Jag vet inte, säger hon. Senast har det varit två olika manliga. Men det har inte varit något fel på dom.

Patienten ber att få en tid samma dag hos en läkare för att kontrollera ryggen.

- Tyvärr så finns det ingen tid i dag, säger Agneta efter att ha klickat runt i datorn.

Damen får hjälp upp från britsen och en lapp med blodvärdena innan de tar farväl. Trots att patienten framfört en del klagomål under besöket är hon nöjd med Agneta, liksom med all annan vårdpersonal.

- De är härliga och snälla allihop. Jag har blivit bemött på ett mycket bra sätt. Det är härligt att vi har så fint lasarett, säger hon och berättar att hon jobbat som lokalvårdare på Köpings lasarett.

Lika positiva omdömen om distriktssköterskan Agneta har en kvinna i 70-årsåldern som kommer på blodtryckskontroll den här förmiddagen.

- Jag känner Agneta bäst här. Vi kommer väldigt bra överens, säger hon efter besöket.

Patienten har inte sovit mer än tre-fyra timmar under natten och hon gör ett oroligt intryck när hon ligger på britsen.

- Hur är det? frågar Agneta.

Damen berättar att hon oroar sig för en resa som hon ska göra senare under dagen. Hon försöker hålla tillbaka gråten och svarar kort:

- Det är mycket nu.

Agneta känner att det är något särskilt som gör patienten nedstämd den här dagen.

- Hon grät en skvätt utan att säga varför. Det är mycket som dyker upp i samband med blodtryckskontroll. Jag försöker att anpassa mig efter de patienter jag har. Men arbetssituationen är som den är. Jag kan inte ägna hur mycket tid som helst åt varje patient. Jag har normalt 15 minuter till varje patient. Jag har också möjlighet att boka längre tid för samtal. Men jag kan inte boka för många såna samtal för då blir det hårt tryck på mottagningen. Det gäller att få ihop det i slutändan, säger Agneta när hon får lite tid över under lunchpausen.

När han var mellan ett och två år slog han i sina mjölktänder så hårt att embryona till hans riktiga tänder blev skadade. Nu är han sex år och de riktiga tänderna har vuxit ut och fått rejäla missfärgningar som en följd av skadan.

- Det är många av hans kompisar som frågar om det här. Vad ska man säga? undrar mamman.

- Ja, då får man säga att han har ett ärr på tanden. Att han slog i tanden när han var liten. Andra kan ha ett ärr på knäet till exempel. Det är inget konstigt, säger tandläkaren Ulla Britta Kraemer och vänder sig sedan till pojken som ger intryck av att vara lite blyg.

- När du blir vuxen kan du få putsa tanden. Men inte nu, för det finns en nerv i tanden som inte tycker om det.

Efter undersökningen får pojken välja en leksak. Han väljer en snurra.

- En sån här har min kusin.

- Vad bra! Då kan ni tävla om vem som snurrar längst, säger Ulla Britta.

För två veckor sedan fick hon ont i tänderna. Pappan tog bort skräp i hennes tänder och bokade tid hos tandläkare. Nu ligger den åttaåriga tjejen i Ulla Brittas tandläkarstol.

- Är jag färdig snart? undrar hon.

- Vi måste städa lite först. Sedan kan vi täppa till med plast. Känns bedövningen konstig? Vill du se att du ser ut som vanligt?

- Jag har redan sett att jag ser vanlig ut, svarar flickan.

När behandlingen är klar får hon välja två saker eftersom hon lagat två hål. Hon väljer ett par hästklistermärken som hon lagt undan vid ett tidigare besök.

- Jag ska ha dom i mitt klistermärkesalbum, säger hon och berättar att hon inte var rädd inför tandläkarbesöket.

- Jag har inte träffat den här flickan på ett år. Men jag tycker att hon har tagit ett stort kliv och utvecklats. Hon var jätteduktig på att samarbeta. Hon satte sugen och flyttade ut den, säger Ulla Britta.

Tandläkaren förklarar att de försöker att vänja barnen stegvis med flera besök.

- Barns utvecklingsstadier är olika. Och för barn som kommer in akut och inte har varit i kontakt med vården tidigare blir det svårare, säger Ulla Britta som är särskilt noga med en sak när hon behandlar barn:

- Jag talar alltid om vad jag gör. Det är ett sätt att bygga upp trygghet och tillit.

Magnus Gustafson

Det personliga mötet avgörande i vården visar ny forskning

Det personliga mötet är avgörande i vården, säger Tuula Wallsten, verksamhetschef på länspsyk. Hon har nyligen skrivit en vetenskaplig artikel som utgår från över 200 intervjuer med psykpatienter runt om i landet.

Intervjumaterialet visar att den viktigaste faktorn bakom att patienterna mår bättre efter behandling är att de upplever att de blivit bemötta på ett bra sätt och att de haft en kontaktperson.

På olika avdelningar och mottagningar skapas olika klimat och kulturer som påverkar bemötandet mot patienterna.

Hur personalen bemöter patienterna avspeglar hur personalen bemöter varandra, säger Tuula Wallsten som tror att bemötande kommer att bli ett stort debattämne i år.

- Det är viktigt att diskutera det här i hela vården. Inom psykiatrin har vi redan börjat. Vi har bemötande som årets tema och personalen får utbildning i samtalsmetodik och etik.

Magnus Gustafson

Publicerad i Västmannakontakt 2005