Ett år sedan avdelning 88 lades ned

Uppmärksamheten var stor när onkologklinikens avdelning 88 stängdes i april 2004. Ett år senare ger vårdpersonalen sin syn på hur cancervården förändrats.

Onkologklinikens avdelning 88 öppnade, som namnet antyder, 1988 och stängdes, i samband med omstruktureringar och nedskärningar inom landstinget, den första april 2004. Det viktigaste motivet till nedläggningen var att avdelningen inte hade full beläggning. På 88:an fanns 16 vårdplatser och ett tjugotal sjuksköterskor och undersköterskor med specialkompetens för att ta hand om patienter som genomgår strål- eller cytostatikabehandling och behöver vård dygnet runt på grund av biverkningarna eller som får så kallad palliativ vård, smärtlindring och omvårdnad i livets slutskede.

För att kompensera nedläggningen av avdelning 88 utökades den lasarettsanslutna avancerade hemsjukvården med tio platser. Dessutom fick onkologkliniken åtta vårdplatser på kirurgavdelning sju, där öronpatienter tidigare legat. Infektionskliniken tar numera hand om de patienter som får svåra biverkningar av cytostatikabehandlingen. Två läkare, två sjuksköterskor och tre undersköterskor som tidigare arbetat på avdelning 88 har fortsatt att arbeta inom den slutna onkologiska vården som är belägen på avdelning sju. Undersköterskan Paula Henriksen jobbade på avdelning 88 från starten till nedläggningen för ett år sedan och följde därefter med till avdelning sju.

- När jag fick höra att 88:an skulle läggas ned blev jag först chockad. Vi hade satsat så mycket för att bygga upp en bra vård för våra cancerpatienter. Men jag trivs bra på avdelning sju. Personalen har varit mycket lyhörd för att ta till sig våra kunskaper när det gäller onkologin, liksom vi har tagit del av kunskapen om kirurgin. Jag tycker att det fungerar bra här och jag vill inte klaga. Men det är ändå stor skillnad jämfört med tidigare. 88:an var en ren onkologavdelning. Här blandas onkologi och kirurgi och det är kanske inte den bästa lösningen. Patienterna på onkologsidan behöver lugn och ro, men det kan vara väldigt ruschigt på kirurgsidan. 88:an var en mindre och lugnare avdelning. När vi öppnade 88:an var vår vision att det skulle vara lugn och ro, att vi skulle ha tid för våra patienter förutom att vi naturligtvis skulle ge en speciell vård vad gäller allt från smärtlindring till omvårdnad i livets slutskede. Vi bakade eget kaffebröd och satte oss ned och pratade både med patienter och anhöriga. Men här finns inte ens en ugn, och även om det fanns en ugn skulle vi inte ha tid att baka. Vi försöker bjuda på näringsdrinkar och duka med fina kaffekoppar ibland, men det funkar inte riktigt. Vi har inte den tid som vi borde ha för de svårt sjuka patienterna.

Sjuksköterskan Åsa Porat har jobbat på avdelning sju i tre år.

- Jag har sett avdelningen förvandlas. Jag har träffat på cancerpatienter förut. Vi har upptäckt fall här, men vi har inte haft någon stor kunskap om cancer, säger hon och berättar sedan att hon jobbade den första april förra året när cancerpatienterna anlände till avdelning sju.

- Jag kommer ihåg att jag hade rond på eftermiddagen. Det var ett helt nytt sätt att tänka. Det var stor skillnad mot kirurgpatienter, där det är viktigt med kontroll och högt tempo för att optimera vården. På kirurgen kan det handla om akuta patienter som råkat ut för exempelvis bilolyckor eller som ska opereras för blindtarmen. Våra cancerpatienter däremot är väldigt svåra fall och det är en helt annan typ av vård. Cancerpatienterna har behov av att prata om existentiella frågor och frågor som rör olika behandlingar. Till en början visste jag inte så mycket om behandlingarna men jag har lärt mig efterhand av mina kollegor. Nu tycker jag det fungerar bra, men det har varit ett hårt arbete för att få det att komma dit. Men jag tycker nog ändå att det vore bra om avdelning 88 öppnade igen. Det skulle finnas en annan specialkompetens där.

Inger Andreasson är klinikchef för den onkologiska slutenvården på Centrallasarettet. Hon jobbade tidigare på avdelning 88.

- Vi hade dålig beläggning på avdelning 88 och någonstans skulle det sparas. Men det var flera avdelningar som hade dålig beläggning och frågan är om det var rätt att lägga ned 88:an. Vi tappade mycket kompetens. Det har varit ett jobbigt år på kirurgen. Men jag tror att patienterna har skonats någorlunda och får vi bara vara ifred och fortsätta jobba så tror jag att vården kan bli mycket bättre. Kompetensen bland personalen på avdelning sju blir bättre och bättre för varje dag.

Magnus Gustafson

Berthold och Sven – rumskamrater på sjuan

Berthold Friberg och Sven Sandberg delar rum på avdelning sju i samband med att de får strålbehandling. De har funnit stöd hos varandra och de har också hittat flera gemensamma nämnare.

- Vi bodde grannar i Sala för 20 år sedan. Vi umgicks inte då, men vi kände ändå igen varandra från den tiden, säger Sven Sandberg och fortsätter:

Vi har mycket att prata om när det gäller arbete förr i tiden. Vi har båda två jobbat inom jordbruk.

- Och konstigt nog på samma ställe, men vid olika tillfällen, skjuter Berthold Friberg in.

- Sen blev jag metallare 1950. Jag hamnade på Wibergs i Ransta och tillverkade jordbruksredskap. Jag var där i 29 år, säger Sven Sandberg.

Berthold Friberg var under större delen av sitt yrkesliv chaufför inom försvaret. I slutet av 1970-talet förtidspensionerades han för utsliten rygg.

Jag började jobba som 13-åring under gengasens tid. Jag klöv björkved i små bitar. Då var det ransoneringskort på kaffe, tobak, socker, bröd och andra basvaror, säger han.

Rumskamraterna har mycket roligt tillsammans. Men det händer att de pratar om orsaken till att de ligger inne på sjukhuset.

- Man funderar över var allt kommer ifrån. Varför man blivit sjuk. Och man vet ju inte utgången. För min del tog det här jävligt hårt när jag fick beskedet för två-tre veckor sedan, säger Sven Sandberg.

- Visst funderar man på varför man fått sjukdomen. Men man kommer ingenstans. Det är bara att följa med, säger rumskamraten Berthold Friberg.

- Det är mycket känslomässiga grejer när man får såna här besked, fortsätter Sven Sandberg. Man stänger sig inne i sig själv. Jag har haft samtal med mina barn och andra nära. Sjukdomen i sig blir lättare om människor beter sig på ett naturligt sätt och inte är rädda att prata om den. Man träffar en del gamla arbetskamrater och så, och en del av dom förstår inte hur sjuk man är. Men en del förstår väldigt bra och visar omtanke och piggar upp en.

Berthold Friberg tycker inte att han har fått rätt bemötande från människor i sin omgivning, framförallt är han kritisk mot personalen på serviceboendet i Virsbo, där han bor tillsammans med sin fru.

- En del kan nästan ställa till spektakel och börja skoja med en och säga saker som: ”Du är väl inte sjuk, du ser ju frisk ut”. Dom vrider till det. Men jag uppskattar inte det.

Både Berthold Friberg och Sven Sandberg är mycket nöjda med omvårdnaden på avdelning sju, även om det märks att personalen är stressad.

- När tjejerna kommer in med medicin eller nåt skulle vi önska att dom pratade med oss. Men det har dom inte tid med. Det skulle behövas lite mer tid egentligen. För då känner man sig lite lugnare. Men dom är väldigt vänliga här. Det är inga ryck och slit. Det går sakta. Jag förstår mig inte på folk som klagar. Och huvudsaken är att man har en bra rumskompis, säger Berthold Friberg.

Magnus Gustafson

Publicerad i Västmannakontakt, april 2005