Kaktusfestivalen 2005

Ett digitalt komp strömmar ut från hennes ena höft medan hon sjunger sköna popmelodier med en ljuv stämma. I ett år har den unga popartisten Andrea Kellerman uppträtt ensam med en mp3-spelare och en elgitarr under namnet Firefox. Nyligen kom ep:n “What´s that sound”. En fullängdare på ett nytt skivbolag väntas bli klar i början av nästa år. Det är på samma gång enkel och personligt färgad elektropop och det skulle inte förvåna om någon av hennes låtar kommer att bli en radiohit inom kort.

Ska-bandet Jamborees från Västerås var mer glada än tajta. Tajt var däremot den gula träningsoverallen på den överviktige mannen som anlände under nämnda konsert. Gula gubben, som var inbokad som artist på Kaktusfestivalen 2003 men som nu bara kom som vanlig besökare, var en välkommen gäst och fick omedelbart posera inför kameror, skriva autografer och framföra sina sånger på sin tresträngade gitarr.

- Du är min idol, utbrast en ung tjej och gav Gula gubben en kram.

Gula gubben fungerade som en katalysator i början av festivalen för att få folk att våga släppa kontrollen och ge sig hän in i festivalyran.

Punkbandet Mimikry från Dalarna med tv-kändisarna Hjalle och Heavy drog storpublik. Själv hade jag svårt för deras klichémässiga punkmusik. Hiten “En flicka som är stark” känns föga originell. Unga tjejer som kämpar sig fram i betongen har avhandlats tillräckligt inom svensk punk.

Det kändes som en befrielse att gå in i ett av tälten och lyssna på popartisten Karl Larsson, mest känd som frontfiguren i Last Days of April. Även om gitarrpopen är aningen för städad för min smak, är det ändå välgjort och ärligt på ett annat sätt än Mimikry.

Flera stora namn återstod när det började regna på fredagskvällen. Monkeystrikes som spelade i ett av tälten drabbades inte så hårt av regnet och ska ha fått fler besökare än popbandet Starmarket och death-metalbandet Entombed. Själv flydde jag hemåt på järnhästen vid tiotiden. Torra byxor, något varmt innanför västen och lite avspänt umgänge innanför tak och väggar lockade uppenbarligen mer än idolen Cecilia Nordlund (före detta Souls) som sjöng med sitt nya band Monkeystrikes strax före midnatt. Förlåt Cecilia!

Förväntningarna var lite uppskruvade efter en rejäl förhandsartikel i Bbl/AT om ett nytt 1970-talsinspirerat psykedeliskt rockband från Köping. Efter ett oförskämt långt soundcheck var det som att luften gick ur bubblan redan under första låten. Ialla fall för personerna nedanför scenen som i stora skaror lämnade konserten. De trevliga kostymerna kan knappast rädda Chili Bowlers från bottenbetyg. Musikaliskt var det en katastrof, där varje musiker tycktes spela sin egen melodi i sin egen takt. Rykten säger att de druckit alkohol innan konserten. Kanske var de nervösa. Ändå ganska dumt att inte bättre utnyttja tillfället att visa upp sig inför en stor publik på en festival.

Speed-garage-ska-bandet Square från Örebro kom på återbesök till Kaktus och höjde temperaturen under tidiga lördagskvällen. Trogna fans hakade på i det höga tempot och dansade loss i leran. Sundsvalls stoltheter Leif Karate var överraskande slätstrukna och av den omtalade självdistansen och humorn märktes inget alls.

En av festivalens musikaliska höjdpunkter var det samspelta tiomannabandet Liondub från Gävle som fick skyttebanan att gunga i baktakt. Därefter följde ett annat slags klimax: Hillbillypunkarna i The Accidents fyllde Kalaharitältet till bristningsgränsen och skakade sedan om samma tält rejält. Vilka kraftkarlar!

Mot bakgrund av att Nina Rochelle fått hjälp med låtskrivandet av textförfattarna Bob Hansson, Staffan Hellstrand och Markus Mustonen från Kent, som dessutom spelar trummor i bandet, fanns det anledning att ha vissa förväntningar. Musiken tycktes gå hem hos en del av publiken. Själv blev jag generad av de totala Kent- och Imperiet-plagiaten. Det blev lite “Sikta mot stjärnorna” med Per Wasberg som Thåström och Martin Svensson som Jocke Berg över det hela.

Medan det gamla engelska hårdrockbandet Leaf Hound inledde sin första Sverigespelning någonsin i Kalaharitältet vid halv tolv på lördagskvällen tog jag återigen järnhästen inåt stan. Hårdrock är en genre som jag inte förstår mig på. Följaktligen lockade en stor stark på Ögir mer än nämnda Leaf Hound och haussade Mustasch som avslutade festivalen.

Magnus Gustafson

Publicerad på koping.nu sommaren 2005