”Hur får man Kjell Lönnå?”

Ursäkta att jag skriver så här sent på kvällen (klockan är ju över tio). Du ska väl upp en massa imorgon bitti. Mycket att göra och sånt. Man känner väl folk. På tal om folk förresten, så kom jag att tänka på mej själv. Hur mår jag egentligen? Bra, kanske ni tror. Men jag är nog inte så rolig som jag ser ut. Jag drack nyss ur den sista mjölkskvätten, och det smakade ju fint. Men vad händer imorgon, utan mjölk?
Annars har man väl världsläget under någorlunda kontroll. Visserligen fick jag mej en duvning av grannen för att jag var sent ute med balkonglådan, men det ska han säga – vad ska man med såna polisonger till? Är det ens modernt? Nåja, man ska inte gå ner sig i grubblerier. Jag tror jag ska jäsa lite i soffan. Så där ja, nu känner jag mej som en enda stor familj. Men vad nu då? Det är krig i teven. Jag har ju nyss haft den inlämnad. Hur får man Kjell Lönnå? Var är bruksanvisningen? Tacka vet jag bullteve, där vet man vad man får. Man laddar in och så piper det när det är klart.
Nu känns det bättre igen, riktigt bra faktiskt. Man blir smått lyrisk när man tänker på hur bra dom har ordnat allt: Gångavstånd till badrummet, tillgång till ytterdörr, proppskåpet i skaplig höjd och uttag för tavlor i vardagsrummet. Dessutom finns det hiss om man ska åka långt.
Mest uppskattar jag ändå den fina gemenskapen i bostadsrättsföreningen. Vi träffas varje år och diskuterar framtiden. Hur blir det med de skottsäkra persiennerna? Ska vi skärpa gardinanpassningen? Eventuella justeringar: cyklar till cykelställen, barn till gungorna, tv-övervakning av soprummet istället för kabel-tv…
Vänta lite, vad är det där? Oskarsson, ute med hunden, så här dags? Det var ju väldigt konstigt. Det är till att ha rymligt samvete. Nu är det väl säkrast att man släcker ner och lägger sej innan ryssarna står på balkongen.
Magnus och Stefan Gustafson, Slagg nr 4, 1992